Återigen är orden sagda av en patient. ”Hen” eller ”Henry” som han gott tycker att jag kan skriva (fattas det inte två bokstäver?). Henry Johansson i Säffle är en av mina ”handledare”. Jag kallar honom för en av mina ”professionella patienter”, då han tyvärr behövt vården väldigt mycket under sitt liv. En gång i tiden var han min handledare på det varuhus jag praktiserade på under gymnasietiden, när jag gick ”distribution & kontor”. En bra handledare. Vänlig, ambitiös, hade förmågan att se mig och mina förmågor och att guida mig till att modigt och vänligt möta kunderna. Själv var han mycket populär bland kunder och kollegor. Lätt att förstå. Jag fick också sommarjobb i butiken, och jobbade lite varierat, dels på klädavdelningen, dels på sko, på kosmetik och i charken. Jag blev en baddare på att göra smörgåstårtor. Och hade ansvar för barnskohyllan – det var stort för mig som redan då älskade barn, några år innan jag skulle bli fyrabarnsmor. Jag har Henry att tacka för mycket.Just det där att han såg mig, såg mina ambitioner, men också min feghet när jag – osäker på mig själv undrade hur jag skulle klara detta. Men jag fick tidigt möta kunder. Även där jag behövde använda min skolengelska. Och han var rak och kommunikativ och gav både ris och ros där det satt på rätt plats. Det var roligt. Och jag växte. Och jag fick en av mina första viktiga förebilder för mina resor i livet. Henry har många förbättringsområden att

Orden är sagda av en patient som på grund av sina många olika sjukdomar är helt beroende av en väl fungerande vård. En vård där hen inte behöver använda den lilla gnutta energi som hen har för att samordna sina egna vårdinsatser. Eller för att känna sig lyssnad på, förstådd så hen kan känna trygghet och någon slags självständighet i hur hantera sina sjukdomar och påverka sin hälsa. Orden är lika sanna för medarbetare som jag möter i vården. Vi politiker, och särskilt jag – tjatar om omställningen till god och nära vård https://skr.se/skr/halsasjukvard/utvecklingavverksamhet/naravard.6250.html Det är en historiskt stor omställning som sker i hela landet och som får alldeles för lite, näst intill obefintligt utrymme i media. Den är alldeles nödvändig för att klara framtidens vård. Och framtidens vård behöver redan vara här. Mycket händer – men mer behöver hända innan vi kan erbjuda alla patienter en god, nära och trygg vård. Många medarbetare jobbar väldigt aktivt utifrån God och nära vårdomställningen med att förändra och påverka sin egen arbetssituation och kvaliteten på vården för patienterna och många förändringar har skett och sker i rätt riktning. Det kräver många saker. För det första insikt om varför vi inte kan fortsätta bedriva vården som vi alltid har gjort, det krävs ett ledarskap som förstår det samma, och som har förmåga och mandat att fånga upp de idéer som kommer och kanalisera det rätt – så det kan bli verkstad. Det kräver självklart förutsättningar i organisationen och möjlighet att få resurser för

Mod att förändra det jag kan Och förstånd att inse skillnaden”. Sinnesrobönen Orden känns igen av många. En del läser det med ”Gud” som mottagare, andra vänder sig till universum, stjärnorna, sitt inre eller högre jag – eller till ”vad som helst”. Hursomhelst är orden viktiga och kan hjälpa oss i vår vardag. Och jag får orden till mig nu i dessa tider när vi tvingats styra om hur vi möts såväl i privata som i arbetsrelaterade uppdrag. Ett ämne – som blossade upp extra mycket i samband med att vi höll ännu ett digitalt Regionfullmäktige den 16 september. Det fungerade, men med utmaningar. Jag som sitter i digitala möten hela dagarna kom inte in ordentligt i mötet och fick inte till det förrän efter lång stund. Jag följde istället föredragningarna via den länk på webben där allmänheten kan följa sammanträdet. Många hade problem under morgonen men de flesta var inne till lunchen.  Ett ”krismöte” hölls därför under lunchpausen där vi gruppledare överlade med fullmäktiges presidie om huruvida mötet skulle ajourneras eller ej. Detta efter krav på att avsluta mötet och skjuta upp det till oktober och då ha reducerat, fysiskt möte. En handfull av fullmäktiges 84 ledamöter hade nu problem kvar. Men ersättare fanns för samtliga. Och problemen var på väg att lösas innan beslutsärendena skulle påbörjas. Ordförande beslöt att försöka fortsätta, vilket var min rekommendation; ”Vi prövar, ser vid upprop efter lunch hur det fungerar nu” Någon som begärde ordet hade problem och fick återkomma med sitt inlägg

Jaha, så börjar det än tydligare märkas att vi är på väg in i ett valår. Ja? Ska jag låta som om det vore något negativt. Verkligen inte. Jag är mer ”taggad” än jag till och med trodde att jag skulle vara. Jag gillar att få vässa till mig, reflektera över vad vi gjort, gör och vill /tänker göra framöver. Att tillsammans med övriga medlemmar i partiet utveckla vår politik än mer. Att diskutera med invånare, väljare. Vi utvecklar vår politik i dessa möten. Det sker alltid – alla år. Men mer aktivt, intensivt ett valår. På gator, torg, och via sociala medier. Men alla mynt har två sidor. Och det som gjort mig beklämd idag är denna våg av falska nyheter som återigen rullar fram. Visst vet jag att de fortfarande finns- och att krafter bakom dessa inte direkt går under syftet ”demokrati och mänskliga rättigheter”. Men vad är det som gör att så många av någon underlig anledning fortsätter att gå på detta. Väljer att gå på detta, och dessutom dela vidare? Vad har dessa inlägg för någon gemensam nämnare? Jo – först och främst så är det alltid med ett ställningstagande för någon/några som har det svårt i livet. Fint. Så långt är jag alltid med. Sådant är vad jag brinner för. Själva anledningen till att jag valt engagera mig i demokratiska rummet. Men så läser jag vidare. Och min energi gör en djupdykning. Här ser man det. Här kommer det en (mer eller mindre dåligt maskerad) – dos av hat, bitterhet eller ilska. Gärna hån gentemot statsmakterna – det

”Så dumma är vi inte”. Kommentaren gällde indianers praktiserande av sina uråldriga ritualer för ”helande”, med rökelser och andra enligt föreläsaren märkliga metoder.Föreläsaren beskrev hur en stereotyp bild av i detta fall ”indiankulturens medicin” krossades på ett ögonblick när han fick förklarat att ”vi vill egentligen bara att personen ska komma i kontakt med sina sinnen. Uppleva dem för att förstå och kunna hantera dem, för att på så sätt läka”. På väg hem efter två dagars tvärvetenskapligt seminarium, som på ett intressant sätt arrangerats av Föreningen Integrativ Medicin och läkarföreningen för Integrativ medicin. Ämnet var ”Bortom medikalisering – nya perspektiv på depression, stress och utmattning”. Bakgrunden till konferensen är en utbredd och omfattande kritik mot de nationella riktlinjer som publicerades under 2017 gällande Depression och ångest. Trots massiv kritik från flera av dem som var med och tog fram riktlinjerna, och från många remissinstanser – så behöll riktlinjerna en tydlig medikaliserande inriktning, och där många viktiga, evidensbaserade metoder uteslöts. Inte minst Fysisk aktivitet som ju visat sig ha mycket goda effekter som behandling vid psykisk ohälsa. Läs FYSS (Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling, Läkartidningen Förlag AB, 1997 eller via länk http://www.fyss.se/ för mer information). Författarna till riktlinjerna menar att det inte utesluter metoder som inte tagits med. Men flera har ändå bedömts, och tilldelats mycket låg rang. Eller utpekats som ”icke-göra”. Ett genomgående problem i nationella riktlinjer är att det enbart inkluderar metoder som går att mäta genom kvantitativ forskningsmetodik. Även om de som kunnat mätas med mer kvalitativa metoder visat sig ge god effekt. Är det verkligen rimligt,