”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden”.

Sinnesrobönen

Orden känns igen av många. En del läser det med ”Gud” som mottagare, andra vänder sig till universum, stjärnorna, sitt inre eller högre jag – eller till ”vad som helst”.

Hursomhelst är orden viktiga och kan hjälpa oss i vår vardag. Och jag får orden till mig nu i dessa tider när vi tvingats styra om hur vi möts såväl i privata som i arbetsrelaterade uppdrag. Ett ämne – som blossade upp extra mycket i samband med att vi höll ännu ett digitalt Regionfullmäktige den 16 september.

Det fungerade, men med utmaningar. Jag som sitter i digitala möten hela dagarna kom inte in ordentligt i mötet och fick inte till det förrän efter lång stund. Jag följde istället föredragningarna via den länk på webben där allmänheten kan följa sammanträdet. Många hade problem under morgonen men de flesta var inne till lunchen.  Ett ”krismöte” hölls därför under lunchpausen där vi gruppledare överlade med fullmäktiges presidie om huruvida mötet skulle ajourneras eller ej. Detta efter krav på att avsluta mötet och skjuta upp det till oktober och då ha reducerat, fysiskt möte. En handfull av fullmäktiges 84 ledamöter hade nu problem kvar. Men ersättare fanns för samtliga. Och problemen var på väg att lösas innan beslutsärendena skulle påbörjas. Ordförande beslöt att försöka fortsätta, vilket var min rekommendation; ”Vi prövar, ser vid upprop efter lunch hur det fungerar nu” Någon som begärde ordet hade problem och fick återkomma med sitt inlägg så fort det fungerade igen, någon ledamot byttes ut mot ersättare – och mötet genomfördes med debatter, och samtliga ärenden hanterades. Tjänstgörande från hela länet, i alla åldrar, med och utan symtom och tillhörande riskgrupp.  Vi kunde bland annat äntligen sparka igång CSK projektet. Det är fantastiskt anser jag!  Och särskilt viktigt att inte fördröja just nu för både patienter, medarbetare och regional utveckling. Men åsikterna om dessa digitala möten är många.  Många längtar efter att mötas i samma fysiska rum. Även jag.

Men jag värnar om demokratin. Och jag menar att om vi väljer fysiska möten nu, så stänger vi per automatik ut folkvalda att utöva demokratin. Och inte bara utifrån en ”kvittning”. Nej, alla de som är i riskgrupp, har en pågående (även mkt lindrig) förkylning/symtom stängs ute. Ska det bara vara friska, i lämplig ålder som företräder väljarna?

En uppenbar risk med att enbart ha digitala möten är dock risken att tröttna. Det är en stor risk med att möjligheten att bygga relationer försämras. Möten mellan människor är grunden till allt.

 Det blir däremot svårt med digitala möten att utöva olika typer av härskartekniker i ”rummet”, ingen ”sitter närmare någon” än någon annan, och mycket blir mer sakligt i det digitala mötet där inte subtila varianter av denna teknik fungerar längre, har jag noterat.

Jämlikheten kan också anses öka på fler sätt. Det är lika ”långt” till mötet för alla. Behovet av bil, körkort eller tillgång till rätt tider och anslutningar i kollektivtrafiken är borta för att kunna utöva sitt förtroendeuppdrag, tid sparas och skokontot är betydligt lindrigare (ler). Jag kan få tystnad i vissa pauser som kommer (om det nu inte är behov av överläggning av olika slag), vilket är viktigt för reflexion kring de viktiga uppdrag vi fått förtroende att hantera. Balans mellan aktivt utövande av politik och stillhet.

De digitala mötena har sparat skattebetalarna mängder med pengar. Hyror av stora och dyra lokaler försvinner eller minskas rejält, reseräkningar och i en hel del fall också hotellövernattningar. Alla i fullmäktige har en läsplatta rekvirerad från Region Värmland. Å andra sidan kan det se olika ut hur bredbandsuppkopplingen fungerar i olika delar av länet. Fika får vi fixa/bekosta själva hemma. Liksom vår arbetshörna. Hur ser arbetsmiljöregler ut? Vad kan vi förvänta av förtroendevalda att bekosta själva? Själv har jag köpt ett höj- och sänkbart skrivbord, en dator och en riktig kontorsstol. Men jag är heltidsarvoderat råd. Och har tillräckligt med ytor hemma. Alla har inte samma förutsättningar. Och vad kostar det skattebetalarna om färre väljer att delta i demokratiska forum?

Min sinnesrobön:

”Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra”

• Det pågår fortfarande en pandemi. Tack och lov verkar det ännu i skrivande stund som om den ligger på en hanterbar nivå för vård och samhälle. Men jag vet inte var den tar vägen, och den pågår oavsett vad jag tycker om den.
• Jag längtar efter de fysiska mötena. Att kramas, utbyta småprat under fikat och bygga relationer på ”vanligt vis”. Jag längtar efter medlemsmöten.  Jag kan inte påverka att det är så nu.  Jag väljer att acceptera. Och att följa rekommendationer.

”Mod att förändra det jag kan”

• Jag jobbar på min förmåga att hantera detta. Vilken attityd jag väljer att medverka med. Jag kan öva på min förmåga att ta det lugnt när det krånglar. Lita på det stöd och den förståelse som finns inför och under möten.
• Jag väljer att imponeras över hur vi faktiskt lyckas utöva demokrati.
• Jag använder situationen till att inse att jag är utbytbar- och är trygg i att om tekniken skulle kollapsa hos mig-så har jag duktiga kollegor i SiV som tar över och driver partiets politik under min frånvaro. (alltid ersättare på plats, även vid fysiska möten)
• Jag väljer att delta aktivt i uppföljningar– för att vi ska kunna lära inför framtiden
• Jag väljer att argumentera för hur människor är olika – behöver olika – och hur vi behöver förändras. Jag argumenterar om vad jag tycker – men också lyssnar in – så att jag ska kunna bidra till att vi skapar en bra balans mellan fysiska och digitala möten i en pandemifri framtid.
• Jag väljer också att ta den där välbehövliga promenaden varje dag, när jag nu sparar in närmare två timmar på resor.

”Förstånd att inse skillnaden”

• Jag inser att det inte är en ”social distans” som nu rekommenderas. Det är den fysiska distansen som är viktig. Jag kan därmed uppskatta att telefonsamtalet kompletteras med bild i de system vi nu har tillgång till. Och att vi kan ha medlemsmöten trots situationen, om än digitalt. Bättre än inte alls. Jag hoppas att fler vill träna på detta och väljer att ta emot stöd för att våga. Och jag respekterar att det finns de som verkligen tycker det är tungt.
• Jag begriper att just nu är enda alternativet utan att utestänga flera – att inte mötas alls. Tack för att jag lever i en tid med möjligheter.

Vid tangenterna, vid hemmakontoret/Marianne Utterdahl