Återigen är orden sagda av en patient. ”Hen” eller ”Henry” som han gott tycker att jag kan skriva (fattas det inte två bokstäver?). Henry Johansson i Säffle är en av mina ”handledare”. Jag kallar honom för en av mina ”professionella patienter”, då han tyvärr behövt vården väldigt mycket under sitt liv.
En gång i tiden var han min handledare på det varuhus jag praktiserade på under gymnasietiden, när jag gick ”distribution & kontor”. En bra handledare. Vänlig, ambitiös, hade förmågan att se mig och mina förmågor och att guida mig till att modigt och vänligt möta kunderna. Själv var han mycket populär bland kunder och kollegor. Lätt att förstå. Jag fick också sommarjobb i butiken, och jobbade lite varierat, dels på klädavdelningen, dels på sko, på kosmetik och i charken. Jag blev en baddare på att göra smörgåstårtor. Och hade ansvar för barnskohyllan – det var stort för mig som redan då älskade barn, några år innan jag skulle bli fyrabarnsmor.
Jag har Henry att tacka för mycket.
Just det där att han såg mig, såg mina ambitioner, men också min feghet när jag – osäker på mig själv undrade hur jag skulle klara detta. Men jag fick tidigt möta kunder. Även där jag behövde använda min skolengelska. Och han var rak och kommunikativ och gav både ris och ros där det satt på rätt plats. Det var roligt. Och jag växte. Och jag fick en av mina första viktiga förebilder för mina resor i livet.
Henry har många förbättringsområden att peka på vid våra träffar. Och, det är ju ingen hemlighet att vi har utmaningar med hälso- och sjukvården. I hela landet.
Vafför dådå, vafför göör di på dettte viset då, kan man undra, som Astrid Lindgrens underbara små rumpnissar frågar när vi ser alla rubriker om vården, och rop om “hör oss” från patienter och medarbetare.
Det finns många samverkande förklaringar. En tydlig, som vi i Sjukvårdspartiet utan tvekan kan se är att tidigare centraliseringsvåg (för ett par decennier sedan) skapade en ny situation och kultur för och i vården som vi fortfarande lider av. Genom att stänga ner sjukhus och göra massuppsägningar av personal började en ny tid för vården.
Utöver detta så har vårdens medicinska utveckling gjort att vi kan hjälpa fler. Att vi klarar bota eller vårda fler till ett längre liv.
Utvecklingen har gjort att vårdens utbud är uppdelad i specialiteter. Till en sådan kommer du till exempel med ett kirurgiskt behov, blir opererad och återhämtar dig, åker hem till ditt igen. Det var så de flesta vårdbehoven såg ut förr. Man råkade ut för något, fick vård och sen kunde man fortsätta leva som vanligt. Förhoppningsvis. Eller så gick det inte så bra.
Idag är Henry åter en av mina viktigaste ”handledare”, som verkligen sätter vår politiska strävan i ett vardagligt ljus. Som förtroendevald så pratar man med patienter, närstående, medarbetare ofta. Väldigt ofta. Och tro mig, vi kan också bli sjuka och få göra ”riktiga” studiebesök. Liksom vi har egna anhöriga att oroa oss för, och hjälpa.
Det jag uppskattar särskilt med dessa ”handledare” eller ”mentorer” som jag väljer att träffa lite mer regelbundet, är deras villighet att bidra, att sätta ord på sina erfarenheter utifrån en insiktsfull kartbild, men också deras förslag på lösningar. Och med Henry är det verkligen så och dessutom som det var den gången, när jag var sexton år. Han säger som han anser att det är. Och han ger både ris och ros. Där det sitter rätt.
Och vilken citatmaskin han är! Jag får alltid med mig citat som bär i dialoger och diskussioner genom de tålamodskrävande arbete som ett politiskt hantverk är. I detta fall handlar det om en av de viktigaste delar som vi i arbetet med God och nära vård jobbar emot. Att samordna vården bättre än idag. ”Vårdens mellanrum”, heter det i regeringens utredningar om god och nära vård. Henry uttrycker det så här; ”
Jag måste ta hand om mer och mer själv, jag har världens sämst betalda heltidsjobb”.
Med detta beskriver han hur han behöver ringa runt och samordna sin egen vård, att få doktorn eller sjuksköterskan att höra honom, förstå honom. Och hur han upplever att vården bollar honom mellan sig och hur han får kämpa för att någon ska ta ansvar för varje liten del. ”Jag är ju en hel person!”
Skattekraften ökar inte i samma takt som vårdbehoven. Antal personal som vårdar ökar inte heller i samma utsträckning som behoven. Även om vi faktiskt ökar antalet anställda varje år (aldrig haft så många anställda som nu) så blir det ju ändå tyngre för personalen. Och då hamnar vi i en ond spiral, eftersom vissa väljer att sluta. Det blir ännu svårare att få tag i personal som ska motsvara behoven nu och framöver. Och även om vi klarar det så kommer varken antalet händer eller skattemedel räcka till för de behov som kommer i framtiden.
Därför har vi inte råd att INTE ta hand om de medarbetare vi har. Att inte bli så attraktiva att så många som möjligt vill och väljer att arbeta hos oss i Regioner och kommuner. Samtidigt behöver vi göra många saker på nya sätt.
Vi står i början av en historisk omställning av hela vårdsystemen i Sverige. I Värmland har vi kommit igång. Tillsammans med sexton kommuner. För patienters och medarbetarnas skull.
läs mer om det här; www.regionvarmland.se/naravard https://www.regionvarmland.se/vardgivarwebben/samverkan-avtal-och-vardval/nara-vard-i-varmland/nara-vard—tillsammans-utvecklar-vi-halsa-vard-och-omsorg-i-varmland
Henry säger – ”jag kan inte lägga fem- sex sjukdomar hemma när jag blir inlagd på sjukhuset”.
Vården måste ha förväntningar och förutsättningar för att jobba i ett större helhetsperspektiv. Och för att använda Henrys ord; ”någon måste ha ansvar för att se hela mig, och bry sig om hela mig när jag blir inlagd på en specialistavdelning”. Och de allra flesta jag möter inom vården vill också jobba så. Men så är vården inte uppbyggd. Många medarbetare uppfattar inte att de har förutsättningarna.
”Jag vill komma in under ett paraply, där någon har ansvar för hela mig, någon kollar genom vilka fler sjukdomar jag har”. Har Henry (om han nu kommit in akut) rätt mediciner med sig, eller något vi behöver ordna. Behöver vi kontakta och konsultera någon annan av hans specialister för att få helhetsbilden som behövs? Lyssna och bry er”.
Det är ett annat sätt att säga det vi säger i God och nära vård; Vården ska samordnas kring patienten, och patientens behov i en helhetssyn. ”Fråga oftare – vad är viktigt för dig, i stället för bara ”vad är det för fel på dig”. Det kallas också ”personcentrerad vård”. Betänk också att väldigt många patienter utöver alla dessa olika enheter i Regionens regi, också har vård och omsorgsinsatser från sin hemkommun.
Om någon hade frågat vad är viktigt för dig, hade Henry kunnat tala om att han samtidigt som han ligger här och blir vårdad för A, blir sämre i B, har slut på mediciner för C och är orolig för D.
Visst har vi underbara medarbetare som också arbetar så. De flesta vill jobba så, om de har förutsättningarna. Och dessa rosas och hyllas av Henry. Men fler behöver orka, känna att de har utrymmet och möjligheten. Och att de har upparbetade samarbeten eller teknisk tillgång till system och ledarskap som stödjer ett sådant arbetssätt.
Här måste jag säga att precis som jag träffar patienter och medarbetare som vittnar om allt detta som behöver bli bättre – så möter jag också nöjda patienter som tycker att de fått den bästa vården. Likaså medarbetare som uttrycker att de trivs mycket bra på sin arbetsplats, som upplever att de är med och utvecklar framtidens vård och att de genom detta också har en okej arbetssituation. Det är viktigt att då ta vara på deras lärdomar. Vad är det som gjort att de upplever detta? Vad var det som var så bra i vården för de patienter som är nöjda? Sprida goda exempel. Därför har vi också infört ”månadens förbättringspris” i hälso och sjukvårdsnämnden. Här får vi möjlighet att varje månad uppmärksamma positiva utvecklingsarbeten som leder till målen i hälso och sjukvården.
För oss i Sjukvårdspartiet är det avgörande, att vi också lyssnar på medarbetarna.
Lyssna också på medarbetarna, hör vad är viktigt för dem?
Det Henry sätter orden på så bra, det är det vi jobbar aktivt med för att utveckla. Bland annat genom att införa synligt närvarande och stödjande ledarskap. De behöver göra detsamma för medarbetarna. Lyssna på dem, höra vad är viktigt för dem, ta vara på idéer, resurser och stödja den förändring som krävs.
Men också tydliggöra att ingen (positiv) förändring kommer ske – om inte medarbetarna är en aktiv del av ”hur”. För det behövs ett ledarskap som har utrymme och tid och kapacitet att se, höra och leda sina medarbetare för bästa patientsäkerhet, vårdkvalitet och arbetsmiljö. Och även ledarna behöver stödjande och god arbetsmiljö för att också ta hand om de sina. Det behöver hålla hela vägen – och allt börjar med politiken.
En hälso och sjukvårdsorganisation är en stor och komplex organisation. Det är inte ”raka” produktionslinjer. Som i en fabrikslogik. Här handlar det om möten mellan komplexa individer i en komplex koloss som styrs av en mängd av lagar och riktlinjer. Därför behöver vi också fortsatt utveckla digitala system för att stödja utvecklingen.
Att vår profession sen behöver samarbeta med andra utanför egen organisation för att det ska bli så bra som möjligt för patienten – ja då måste också ledarskapsorganisationen, förutsättningar och kultur utvecklas utifrån den verkligheten. Men den viktigaste personen i vården är patienten.
Vården SKA utvecklas till att samverka mer kring patienters vård. Det är också “nära” vård. Nära patientens behov, verklighet och möjligheter. Vi inför patientkontrakt;
Patientkontrakt handlar inte om ett formellt eller juridiskt bindande kontrakt, utan ses mer som en
överenskommelse mellan vårdgivaren och patienten, något som vården och patienten utformar
tillsammans.
Innehållet i överenskommelsen ska spegla:
- vad som ska ske i vårdkontakterna
- när det ska ske
- vem patienten ska vända sig till
Det ska vara tydligt både vad patienten och vad
vården ska göra
Här kan du läsa mer; https://www.regionvarmland.se/download/18.49a6323417c92c9e56469b9/1634745043226/Regional%20handlingsplan%20Patientkontrakt%202021-10-07.pdf
vi ökar också andelen individuella planer, SIP och vi jobbar för att införa fast läkarkontakt, att “fast vårdkontakt” ska bli självklart och välfungerande för patienter med stora behov.
Men vi behöver göra mycket mer.
För att skapa framtidens vård behöver vi tänka om i hur vi leder och styr.
Absolut, lön är viktigt. Vi vågar och väljer att också prata, sätta fokus på lön. Och vi stärker löneutvecklingen. Här vill vi i Sjukvårdspartiet göra mer, vi vill bli Framtidens arbetsgivare. Då behövs värdiga löner men också, absolut viktigast en bra arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter.
Vi vill göra Region Värmland till en arbetsgivare där man gärna vill arbeta. Då måste vi tänka om i hur vi leder och styr. Och värderar medarbetarna. Vi vill skapa mer tillit till professionen – mer utrymme att forma vården och sin egen arbetsmiljö. Mer flexibilitet i systemen.
Framför allt behöver vi sluta jaga professionen med produktionssiffror och detaljstyrning. Självklart behöver vi kräva tydliga resultat och det vill vi i högre grad göra genom att följa upp nöjdhet hos patienter. Och medicinska resultat. Fick patienten hjälp? Hur är hälsan efter behandlingen? För att klara det behöver systemen för uppföljning utvecklas. Några försök är införda, kanske har du som patient fått svara på några enkla frågor efter ditt besök. Detta är en början.
Vi prövar olika arbetstidsmodeller för att se om fler orkar jobba längre, och om vi får lättare att rekrytera med kortare arbetstid. Vi behöver skapa flexiblare arbetsscheman och ta stor hänsyn till personalens fritid och vi behöver utveckla arbetssätt över gränser. Vi jobbar mer med tidiga insatser. Mobila närsjukvårdsteam, hemsjukvårdsläkare, närvårdsavdelningar. Men även friskvårdande insatser. Satsning ”Steg för hälsa, och ”hälsocoacher”, med mera. Den bästa vården är den som inte behövs. Den som vi kan undvika genom våra levnadsvanor. Och för att ändra sådana på riktigt kan vi behöva stöd.
Oppositionskritiker säger att vi ”duttar lite överallt”. Ja det gör vi. Eftersom det är hela systemet som står inför en historisk omställning. Det handlar om nya sätt att tänka, nya sätt att göra, nya sätt att leda. Och det roliga är att det är helt i linje med hur vi i Sjukvårdspartiet alltid har sagt. Den vård vi behöver ofta ska formas nära människor.
Bild; Kristinehamns “sjukhus”.
Därför är våra tre sjukhus jätteviktiga, liksom Närvårdsavdelningarna i Kristinehamn och Säffle och vi behöver stärka vårdcentralerna, jobba mycket närmare kommunernas vårdinsatser och vi behöver självklart få fler vårdplatser på våra sjukhus och fler nära där människor lever och bor. Vi har lagt initiativ om fler närvårdsavdelningar på fler orter, och ser fram emot svar på det.
Utöver det behöver vi också nya moderna och fungerande behandlingsmetoder. Ta vara på de resurser vi har. Inte bara stirra på brister. Jag är jättestolt över att vi nu tar hjälp av hästar för att stärka ungas psykiska hälsa, för att vi inför Grön rehabilitering för personer med stressrelaterad depression och ångest, att vi inför samarbete med legitimerade naprapater och kiropraktorer. Att vi ska införa mer konstnärlig uttryckande terapi – låta kultur möta psykiatrin. Vi i Sjukvårdspartiet vill jobba mer i den riktningen.
Hade det varit enkelt, skulle vi sett många regioner runt om oss som har hittat den enkla lösningen. Så är inte fallet. Hela Sverige står i detta behov av omställning.
Vi arbetar aktivt på den politiska arenan med det vi i det forumet har verktyg till, kan och får göra. Även om Sjukvårdspartiet har ordförandeskapet i hälso och sjukvårdsnämnden och sitter med i Regionstyrelsen så har vi inte egen majoritet. Vi är beroende av andra och behöver samspela med andra. Inget parti har egen majoritet idag. Då blir det mycket samarbete, vilket inte bara är av ondo utan också många gånger kokar fram klokare beslut. Sjukvårdspartiet tycker om att samverka med andra, men vill självklart ha fler mandat så vi kan påverka ännu mer. Så våra argument bär ännu mer.
Och nog kokar det av utvecklingsarbete på många håll. Nu håller vi på att ta oss igenom en extraordinär tuff sommar. Som bekymrar oss alla. Men riktningen är helt klar.
Henry och alla andra patienter ska ha ökad egenmakt. Du ska ha möjlighet att vara delaktig i utformningen av din vård. Vara självständig i det du kan vara självständig i. Du ska bli lyssnad på. Och du ska bli behandlad utifrån en helhetssyn. Men du ska inte behöva göra vårdens jobb med att samordna, genomföra och föreslå åtgärder.
Som medarbetare i vården ska du också ha ökad egenmakt. Självklart ska du tillsammans med dina kollegor följa arbetsbeskrivningar, följa lag och uppsatta mål. Men du ska ha möjlighet i att vara delaktig i utformningen av din egen arbetssituation och i HUR vården ska utvecklas vidare. Du ska ha tydliga krav och förväntningar men också ges utrymme att utföra ditt yrkes hantverk. Du ska bli lyssnad på, värderad och behandlad utifrån att du är en hel person i behov av din fritid och du ska ha tillräckligt med stödjande ledarskap och kollegor.
Dessa förutsättningar hänger ihop. Är varandras förutsättningar. Det är inte en Quick fix. Men en alldeles avgörande väg.
Vi måste vara aktivt i ”Görandet” Ting tar tid – de gyllene tre T:na som jag burit med mig av en annan klar förebild som ledare. Men detta är snarare HIFITFLT – Hinner inte – får inte ta för lång tid. Detta måste vara i görandet hela tiden. Varje dag. Även eller framför allt när vi är i svåra tider.
Hjärtligt tack, Henry – för alla givande samtal <3 Jag och mina kollegor i Sjukvårdspartiet kämpar vidare för att förbättra för dig och alla andra patienter.
Marianne Utterdahl